Tänka sig, då är man äntligen inne i vecka 12. En milstolpe som vi snart är förbi ❤
Måste dock berätta hur mina senaste dygn har varit. Fick sån extrem panik i slutet av veckan. Ångesttankar om att något skulle gå fel började dyka upp allt oftare, tillslut blev det så påtagligt att jag inte kunde tänka på annat. Har dock känt av dessa känslor sen vi plussade, men de har legat latent inom mig, men har blivit allt svårare att hålla undan ju längre tiden har gått. Jag har liksom "hållt andan", för att sen kunna andas ut igen och slappna av igen i vecka 12. Många gånger har jag önskat att jag bara kunde få lägga mig ner, somna och vakna upp i vecka 13. Jag bryr mig inte det minsta om jag skulle gå miste om alla de dagar fram tills dess. Bara jag slipper väntan och oron. För att för mig är det en jobbig tid. Och det var nog bara en tidsfråga innan bägaren skulle rinna över. Vilket den tillslut gjorde. Sambon min ringde tillsut till BM och förklarade hur dåligt jag mådde, att jag var så orolig pga mina tidigare upplevelser och att jag numera inte hade några symtom. BM ringer upp mig och jag gråter/förklarar för henne hur jag mår och hur jag tänker. Tack och lov förstod hon mig, och vi bestämde att jag skulle få göra ett ultraljud i början av nästa vecka för att lugna mina nerver samt att jag skulle få prata med en kurator efter det. Att jag får ett extra ultraljud är jag super tacksam för, verkligen. Jag behöver det. Men att jag får samtals-stöd tror jag nästan är viktigast, behöver få rätt på mina tankar och jag behöver få den hjälpen jag skulle ha blivit erbjuden för så längesen. Vid första och andra MF.
Känns skönt att äntligen bli tagen på allvar, samt att känna att det faktiskt finns personer där ute som vill hjälpa mig. Bara det gjorde att det föll några extra tårar.
På fredag eftermiddag fick jag dock ett sms av min sambo om att ett paket fanns att hämta ut, i detta paket fanns det en doppler, som vi betsällde när min oro var som värst. Jag hämtade ut paketet och velade länge om jag skulle våga prova att försöka hitta hjärtljuden. Var ju så himla rädd för att jag inte skulle hitta något och att det såklart hade gjort mig ännu mer orolig. Men tillslut tog oron och nyfikenheten över och jag bestämde mig för att prova. Sagt och gjort, jag la mig ner och plockade fram dopplern, satte igång min film-kamera på mobilen. Jag tänkte att OM jag skulle hitta något så vill jag ha det inspelat, så att jag kan lyssna på det flera gånger, för att vara säker på att det jag hörde var bebin. Jag smetar ut ultraljudsgelen på magen, och sätter igång dopplern, ca 5 sekunder in hör jag ett pulserande dovt ljud som jag antar är antingen min puls eller moderkakan. Jag flyttar doppern några centimeter och hör då en snabb och galopperande puls. Jag hittade bebins hjärtljud!!! ❤ Helt underbar känsla att höra dom små, men snabba slagen. Var helt i chock, jag som hade varit så orolig samt att jag trodde det skulle ta lång tid att hitta, om jag nu ens skulle hitta något. Men så fick jag höra lilla plutten efter 15 sekunders letande. Sån himla lättnad. Tack.
Måste dock berätta hur mina senaste dygn har varit. Fick sån extrem panik i slutet av veckan. Ångesttankar om att något skulle gå fel började dyka upp allt oftare, tillslut blev det så påtagligt att jag inte kunde tänka på annat. Har dock känt av dessa känslor sen vi plussade, men de har legat latent inom mig, men har blivit allt svårare att hålla undan ju längre tiden har gått. Jag har liksom "hållt andan", för att sen kunna andas ut igen och slappna av igen i vecka 12. Många gånger har jag önskat att jag bara kunde få lägga mig ner, somna och vakna upp i vecka 13. Jag bryr mig inte det minsta om jag skulle gå miste om alla de dagar fram tills dess. Bara jag slipper väntan och oron. För att för mig är det en jobbig tid. Och det var nog bara en tidsfråga innan bägaren skulle rinna över. Vilket den tillslut gjorde. Sambon min ringde tillsut till BM och förklarade hur dåligt jag mådde, att jag var så orolig pga mina tidigare upplevelser och att jag numera inte hade några symtom. BM ringer upp mig och jag gråter/förklarar för henne hur jag mår och hur jag tänker. Tack och lov förstod hon mig, och vi bestämde att jag skulle få göra ett ultraljud i början av nästa vecka för att lugna mina nerver samt att jag skulle få prata med en kurator efter det. Att jag får ett extra ultraljud är jag super tacksam för, verkligen. Jag behöver det. Men att jag får samtals-stöd tror jag nästan är viktigast, behöver få rätt på mina tankar och jag behöver få den hjälpen jag skulle ha blivit erbjuden för så längesen. Vid första och andra MF.
Känns skönt att äntligen bli tagen på allvar, samt att känna att det faktiskt finns personer där ute som vill hjälpa mig. Bara det gjorde att det föll några extra tårar.
På fredag eftermiddag fick jag dock ett sms av min sambo om att ett paket fanns att hämta ut, i detta paket fanns det en doppler, som vi betsällde när min oro var som värst. Jag hämtade ut paketet och velade länge om jag skulle våga prova att försöka hitta hjärtljuden. Var ju så himla rädd för att jag inte skulle hitta något och att det såklart hade gjort mig ännu mer orolig. Men tillslut tog oron och nyfikenheten över och jag bestämde mig för att prova. Sagt och gjort, jag la mig ner och plockade fram dopplern, satte igång min film-kamera på mobilen. Jag tänkte att OM jag skulle hitta något så vill jag ha det inspelat, så att jag kan lyssna på det flera gånger, för att vara säker på att det jag hörde var bebin. Jag smetar ut ultraljudsgelen på magen, och sätter igång dopplern, ca 5 sekunder in hör jag ett pulserande dovt ljud som jag antar är antingen min puls eller moderkakan. Jag flyttar doppern några centimeter och hör då en snabb och galopperande puls. Jag hittade bebins hjärtljud!!! ❤ Helt underbar känsla att höra dom små, men snabba slagen. Var helt i chock, jag som hade varit så orolig samt att jag trodde det skulle ta lång tid att hitta, om jag nu ens skulle hitta något. Men så fick jag höra lilla plutten efter 15 sekunders letande. Sån himla lättnad. Tack.
Tack vare hjälpen och stödet från BM och att sambon beställde hem dopplern så lyckades mina nerver lugna ner sig och jag har haft en väldigt bra helg.
Hoppas allt är bra med er, och att ni haft en bra vecka.
Ha de gott,
Hoppas allt är bra med er, och att ni haft en bra vecka.
Ha de gott,
Kramar
0 kommentar(er)
