Gud vad tiden går lååååååååångsamt just nu. Börjar bli helt galen av att inte kunna berätta för mina nära och kära om våran tillökning. Nästan så att det bubblar ur mig fasten jag vet att jag ej är redo att berätta ännu.
Om ca 3 veckor har vi KUB-ultraljudet, och tanken är ju att vi ska börja berätta för de närmaste efter det. Men grejen är den att jag är en sån person som gärna vill berätta det fysiskt, vill liksom se deras reaktioner. Däremot har vi en 30-årsfest inbokad dagen efter ultraljudet...där väldigt många av våra nära vänner kommer att vara. Kommer nog vara svårt att dölja hemligheten för dom där, med tanke på att 1. Jag kommer inte att dricka alkohol. 2. Jag kanske rent av har börjat få en mage som är lite svår att dölja. Och ljuga behöver vi ju inte göra längre. Men jag tycker det känns som ett så himla tråkigt tillfälle att berätta för dem, på en fest. Jag hade velat göra det på ett roligfare vis. Samtidigt vill jag ju att familjen ska få reda på det innan våra vänner...
Vi får klura lite på det där känner jag. Viktigast är ju trots allt att jag och bebben mår bra just nu. Allt annat är ju mindre viktigt, så som hur vi berättar om graviditeten.
Mitt mående är väl helt okej, oros-nivån är nu ganska så låg igen, vilket är oerhört skönt. Rent fysiskt mår jag fortfarande väldigt bra, verkar som sagt som att jag är lyckligt lottad och kommer undan lindrigt med symtom under graviditet. Visserligen får jag fortfarande ränna x-antal gånger till toaletten på nätterna och jag kan få en väldigt obehaglig känsla i magen om jag går för länge utan att äta något, känner mig bakis, mår lite halvt illa, börjar frysa och huttra och mår inte bra alls. Men det går över om jag får i mig lite mat. De senaste dygnen har jag dock sovit lite dåligt. Är väldigt kvällstrött, och har svårt att hålla mig vaken längre än till kl 20.00. Får tvinga mig att vara vaken en halvtimme till iaf. Men de senaste nätterna har jag vaknat vid 1.00 ca och inte kunnat somna om, ligger och mår halvilla och känner mig lite bakis i kroppen, tar ca 1,5 h innan jag kyckas somna igen.
Men men, allt som händer just nu känns som normalt, kroppen håller på att tillverka ett liv, och det tar på krafterna.
Det jag längtar mest till just nu är att få berätta för våra nära och kära om bebin, men framförallt att få känna de första rörelserna. Kommer vara en så obeskrivligt häftig känsla! ❤
Ha en skön tisdag,
Kram
Om ca 3 veckor har vi KUB-ultraljudet, och tanken är ju att vi ska börja berätta för de närmaste efter det. Men grejen är den att jag är en sån person som gärna vill berätta det fysiskt, vill liksom se deras reaktioner. Däremot har vi en 30-årsfest inbokad dagen efter ultraljudet...där väldigt många av våra nära vänner kommer att vara. Kommer nog vara svårt att dölja hemligheten för dom där, med tanke på att 1. Jag kommer inte att dricka alkohol. 2. Jag kanske rent av har börjat få en mage som är lite svår att dölja. Och ljuga behöver vi ju inte göra längre. Men jag tycker det känns som ett så himla tråkigt tillfälle att berätta för dem, på en fest. Jag hade velat göra det på ett roligfare vis. Samtidigt vill jag ju att familjen ska få reda på det innan våra vänner...
Vi får klura lite på det där känner jag. Viktigast är ju trots allt att jag och bebben mår bra just nu. Allt annat är ju mindre viktigt, så som hur vi berättar om graviditeten.
Mitt mående är väl helt okej, oros-nivån är nu ganska så låg igen, vilket är oerhört skönt. Rent fysiskt mår jag fortfarande väldigt bra, verkar som sagt som att jag är lyckligt lottad och kommer undan lindrigt med symtom under graviditet. Visserligen får jag fortfarande ränna x-antal gånger till toaletten på nätterna och jag kan få en väldigt obehaglig känsla i magen om jag går för länge utan att äta något, känner mig bakis, mår lite halvt illa, börjar frysa och huttra och mår inte bra alls. Men det går över om jag får i mig lite mat. De senaste dygnen har jag dock sovit lite dåligt. Är väldigt kvällstrött, och har svårt att hålla mig vaken längre än till kl 20.00. Får tvinga mig att vara vaken en halvtimme till iaf. Men de senaste nätterna har jag vaknat vid 1.00 ca och inte kunnat somna om, ligger och mår halvilla och känner mig lite bakis i kroppen, tar ca 1,5 h innan jag kyckas somna igen.
Men men, allt som händer just nu känns som normalt, kroppen håller på att tillverka ett liv, och det tar på krafterna.
Det jag längtar mest till just nu är att få berätta för våra nära och kära om bebin, men framförallt att få känna de första rörelserna. Kommer vara en så obeskrivligt häftig känsla! ❤
Ha en skön tisdag,
Kram
0 kommentar(er)
