Som vanligt har jag såklart noll symtom, känns knappt som att hormonerna i kroppen påverkar mig över huvudtaget. Oavsett om man är gravid eller inte borde man känna av något i kroppen, men icke jag. Här mår man precis som vanligt. 
Har under förmiddagen haft några dippar, jag känner en enorm hopplöshet och det enda jag ser framför mig är en lång och dyster vinter. Får panik och vill bara lägga mig i fosterställning och tycka synd om mig själv. Varför ska just jag behöva gå igenom två missfall på raken? Räckte det inte med allt som jag har behövt gå igenom med att ägglossa? Känslan av orättvisa är nog nästan den jobbigaste att hantera. För jag VET att vi skulle bli helt underbara föräldrar, helt fantastiska till och med. Och som vi kämpat. I motgångar. 
Men jag är relativt snabb på att tårka bort tårarna, resa mig upp igen och tänka positivt. Vi kan bli gravida, och vi ska bli gravida och vi kommer tillslut få vårat barn. Tillsut händer det, tillsut har vi vårat lilla mirakel i vår famn.

Ge oss lite flyt för en gångs skull nu,
Låt oss få ett pluss, ett pluss som har kommit till oss för att stanna ♥