Jag pendlar verkligen mellan att må toppen, se positivt och känna lyckan över graviditeten, till att hamna i en svacka då jag inte kan göra annat än att se svart. Det är oundvikligt att inte tänka på hur mina två andra graviditeter har slutat, och hur plågsamma de faktiskt varit för mig. Att vara orolig i 6 hela veckor för att sedan få sin rädsla bekräftad, är den värsta mardrömmen. Och att sen behöva ta tabletter för att stöta ut det som kroppen själv inte uppfattat som icke levande. Så himla psykiskt påfrestenade. Är nog det värsta jag gått igenom, och något som jag har behövt uppleva två gånger dessutom. Det sätter men i en, och det är inte konstigt att jag kan få panik-tankar. För jag vet helt ärligt inte om jag skulle klara av att gå igenom samma sak en gång till. Tror inte att jag hade fixat det faktiskt. Hade nog gått sönder helt. 

Jag försöker stänga ute mina rädslor, för att jag tror att om man ignorerar dem, så finns de inte. Men det är nog fel sätt att tänka på. Jag kan inte blunda för dom, och det är helt naturligt att känna rädlsa inför något man har dåliga erfarenheter av. Det är så vi människor är funtade, det är ett sätt för kroppen att skydda sig mot smärta. Men dessvärre tror jag att det kan orsaka mer smärta att skjuta känslorna under sängen och ignorera dem. Utan det är nog viktigt att våga prata om de negativa känslorna också. Inget ont kommer hända för att man är orolig och visar sig svag ibland. 

Men denna gången ska det bara gå vägen, denna gånen får inte bli ett MA eller MF, utan det ska bli en liten bebis som kommer till oss i maj/juni nästa år. Jag skulle kunna gå igenom nästan vad som helst för att få behålla dig. Jag skulle kunna må hur dåligt som helst under hela graviditeten, vara med om en mardrömsförlossning. Vad som - bara du stannar kvar. Jag längtar så oerhört efter den dagen jag får träffa dig, min älskade skatt. ❤

- Har lite ångest idag, skrek en del halv-ok saker i ren rädlsa, frustation och panik till sambon imorse. Jag känner mig så ensam i dessa tankar. Jag känner att jag behöver någon som är stark när jag är svag, behöver någon som lyfter mig när jag inte orkar stå, behöver någon som vågar tro, när jag inte riktigt vågar.

Men jag tror också. Till större delen av denna graviditeten tror jag. Jag tror att det kommer gå vägen denna gågnen. Men ibland kommer det svackor, och det är då jag behöver det där extra stödet. Det är några jobbiga veckor framför oss. Och det är det för de flesta som genomgår en gravidtet. De första veckorna fram till v.12 är en mer eller mindre oviss tid för många. Och det finns inget mer att göra än att vänta och se. Men jag tror och hoppas vi får lugnande besked via ultraljud längs vägen.

Förlåt F för att jag skrek på dig imorse, jag är dålig på att kommunicera på rätt sätt när jag är arg, ledsen eller rädd. Men du ska veta att jag älskar dig och jag vill inget hellre än att du ska få bli pappa till den lilla knodden som gror i mig. Vår lilla plutt.

❤