Tiden rinner iväg, och jag mår för det mesta toppen, rent fysiskt iallafall. Psykiskt är det mer toppar och dalar, men jag tror att ju längre i denna processen vi kommer, kommer topparna vara fler än dalarna. Det är jag övertygad om. Så det är bara att hålla ut.

Idag är det bara en vecka kvar tills ultraljudet och jag känner hur nerverna börja göra kroppen påmind om att det snart är dags att lägga sig i den där stolen igen. Och få ett av de viktigaste beskeden i livet.
Jag både längtar dit, och fasar för det. Jag önskar så att man slapp ligga där, blottad, ovetandes, nervörs, förväntansfull, livrädd och bara väntar in de där minuterna innan man får ett konkret svar på hur det faktiskt ser ut. Det är garanterat de längsta och mest plågsamma minutrarna och sekunderna i mitt liv. Men jag hoppas så att de kommer vara värt väntatan denna gången och att vi får fina och positiva besked nästa måndag. Tredje gången gilt ♥